Inledning Det här arbetet handlar om USA:s 37:e president, Richard Milhouse Niixon. Här följer lite fakta i kortformat om honom innan det riktiga arbetet börjar: Fakta Född: 9:e januari 1913 i Yorba Linda Californien Död: 22 april 1994 i New York Begravd: Yorba linda i Californien Utbildning: College och Law School Yrke: Advokat och Politiker Religion: "Society of friends" Protestantisk frikyrka Politisk åsikt: Republikan Gift med: Thelma Catherine Ryan Barn: Patricia, född1946 Julie, född1948 Arbeten är på 21 sidor och ungefär 7500 ord. Det har tagit cirka 15 timmar att göra och då har jag ändå jobbat på hyfsat fort. En hel del intressanta saker saknas men det beror mest på att var en maxstorlek på det här arbetet. Nu är det i alla fall dags att börja läsa så det är bara att vända blad och börja läsa om en av amerikas mest framgångsrika politiker (som politiker, inte som människa) under detta århundrade. Innehållsförteckning Framsida sid 1 Inledning sid 2 Innehållsförteckning, Källförteckning sid 3 Barndomen, Efter skolan, In i politiken sid 4 Vidare till senaten, In mot makten sid 5 Som vice-president, Slutet på början sid 6 Mellanåren, Vägen tillbaka sid 7 Inledningen, Vietnamkriget sid 8 Ekonomipolitiken, Rymdforskningen, En öppning mot Sovjet sid 9 Kinafrågan, Att bli Omvald, Inledning period två, sid 10 Kriget i mellanöstern sid 10 Vad var Watergate ?? sid 11 Händelseförlopp 1972,1973 sid 12 1974 sid 13 Vilka fick gå ?? sid 14 Vad visade Watergate och vad resulterade det i ?? sid 15 Hur hade Watergate kunnat undvikas ?? sid 15 Efter politiken, Döden sid 16 The First Lady sid 17 Männen runt Nixon sid 18 Spiro T. Agnew, Vicepresident sid 19 Förhållandet till journalisterna och Nixon som talare sid 20 Sammanfattning sid 21 Källförteckning Vanliga böcker: Ett år med Nixon Dieter Strand USA efter Nixon Per Jönsson Multimedia uppslagsverk: Groilers multimedia Microsoft Encarta 95 Internet. http://www.gzone.com/Nixon/ Barndomen Han föddes i Yorba Linda, Californien den nionde januari 1913. Han var det näst yngsta barnet i en syskonskara på fem. Föräldrarna som var fattiga bönder hette Francis och Hannah Milhous Nixon. När Richard var nio år gammal så gick farmen i konkurs och de var tvugna att flytta till Whittier, också det i Californien. Där fadern startade en kombinerad bensinmack och affär. Eftersom familjen var fattig fick alla barnen hjälpa till att jobba i affären/bensinmacken. De fick t.ex. stå i kassan, tvätta bilarna och fylla på bensin. Richard var ganska begåvad i skolan men p.g.a. att han var tvungen att hjälpa till hemma gick han inte ut grundskolan förrän vid 17 års ålder. Han forsatte studera, men nu på College. Skolan han hamnade på hette Whittier College och var ett litet College, för barn till folk från de lägre klasserna. Det var här på College som han började lägga grunden till sin politiska bana i och med att han lärde sig tala inför publik och debattera. Han blev också vald till ledare för studentkåren. Han gick ut från College som nummer två i sin klass år 1934, dessutom fick han ett stipendium till Duke University Law School. Efter Skolan När han gick ut Duke University Law School 1937, även nu som en av de bättre i klassen så var det omöjligt att hitta det jobb som han ville ha. Han fick istället flytta hem till Whittier igen där han började jobba på Whittier Law Firm. Det var under åren när han jobbade i Whittier som han mötte sin fru. Hon hette Thelma Catherine Ryan men kallades Patricia eller Pat. När de träffades höll hon på med att studera till att bli sekreterare. de gifte sig 1940 och fick senare två döttrar Patricia och Julie. När USA gick in i andra världskriget 1941 började Nixon arbeta för den statliga administrationen i Washington D.C. 1942 gick han så slutligen med i armén och blev placerad i Stilla Havet. Han upplevde inga ovanligt stora slag under sin tid i armén, och när kriget var slut år 1945 så lämnade han armén för att ge sig in i politiken så var det med en militär grad som Lieutenant Commander. In i politiken Nixons karriär inom politiken började på ett explosionsartat sätt. År 1946 tog han en plats i representanthuset efter att helt otippad ha slagit den demokratiske veteranen Jerry Voorhis i valet som en av Californiens ombud. Sättet han gjorde det på var något som senare blev karekteristiskt för honom, med en hård och aggresiv valkampanj där all kraft satsades på att kritisera motståndarsidans politik i det här fallet som så ofta även senare för att vara alldeles för röd. Under de följande åren gjorde han inte mycket väsen av sig men han lyckades ändå bli omvald två år senare. Han blev då också invald i en speciell kommité med uppgift att undersöka kommunismen inom USA:s politik. Den man som det mesta av jobbet lades ner på var Albert Hiss, en statssekreterare inom inrikesdepartementet. Han anklagades för att ha lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen. Hiss blev fälld men det var av en oenig jury och man vet inte än idag om han verkligen gjorde det. Nixon var i alla fall den som tjänade mest på hela uppståndelsen, det var p.g.a. att han blev känd som en man som inte gillade kommunister och gärna satte åt dem riktigt hårt. Vidare till Senaten När Nixon 1950 tog sig in Senaten så var det kanske genom att vinna det mest kanske mest kända senatsvalet i hela amerikas historia. Han anklagade sin demokratiska motsåndare Helen Gahagan Douglas och hela det demokratiska partiet för att inte se alternativt bry sig om det stora sovjetiska hotet. Nixon vann valet med en väldigt stor marginal och kunde ta en plats i senaten. Han gjorde inte så mycket där mer än att ständigt bråka om kommunismen men fick gott om uppmärksamhet på grund av sin roll i His rättegången ett par år tidigare. In mot makten 1952 efter bara två år i senaten och sex år i politiken så fick Nixon frågan av den republikanske presidentkandidaten Dwight D Eisenhower om han ville ställa upp som vice president i Eisenhowers presidentkandidatur. Nixon tackade ja men fick problem. Det som hände var att Nixon blev fälld för att ha tagit emot felaktiga kampanjbidrag från kaliforniska miljonärer när han kämpade för sin plats i senaten två år tidigare. Han lyckades dock ta sig ur problemen genom det s.k. "Cheeckers Speech" talet. Det mottogs mycket väl av allmänheten och det gjorde att Eisenhower behöll honom som vice-president kandidat. Som vice-president Eftersom Eisenhower vann valet år 1952 i alla delstater och dessutom hade en vänligt sinnad (=republikansk) kongress, så satt både han och Nixon säkert på makten där de kunde driva igenom de flesta av sina förslag. Även 1956 vanns valet av Eisenhower, med Nixon som vice-president. Det betydde att Nixon blev mannen som bara var en hjärtattack från att bli världens mäktigaste man i hela åtta år. Under de år som Nixon var vice-president började han med att revolutionera den rollen. Han var nämligen mycket aktiv och hade stort inflytande i många viktiga frågor. Under sin tid som vicepresident så besökte han femitosex länder på fem kontinenter. Han hamnade dock bara riktigt långt fram i rampljuset två gånger. Första gången när han 1958 var i Venezuela och uppretade demonstranter som demonstrerade mot allt amerikanskt lyckades pricka honom med ruttna tomater. Andra gången var när han 1959 var i Moskva för att öppna en amerikansk utsällning om heminredning. Där uppstod en av det decenniets värsta, debatter den s.k. Köksdebatten om fördelar respektive nackdelar med det kapitalistiska och det kommunistiska systemet. Den han debatterade med var naturligtvis Sovjets ledare Nikita Khrushchev. Slutet på Början När Eisenhower hade suttit som president i två perioder1 så var det självklart att det var hans vice-president Nixon som skulle bli republikanernas kandidat till presidentposten 1960. Motståndaren blev den relativt välkände senatorn från Massachusetts John. F. Kennedy. Det blev en stenhård valkampanj där Nixon körde ut sig själv, sin fru (som också hjälpte till i kampanjen) och sin stab fullständigt. Det var så illa så att Nixon under de sista veckorna höll på att kollapsa både fysiskt och psykiskt. Valet avgjordes under de fyra stora TV-sända valdebatterna. Kennedy vann valet med minsta möjliga marginal, mindre än 0,2 procent om man tittar på hela landet. Totalt med Electorsrösterna vann dock Kennedy 303 mot 2192. Mellanåren Nixon drog sig efter förlusten mot Kennedy tillbaka till Los Angeles där han började med att arbeta som advokat. Han blev nominerad som republikansk kandidat till guvernörsposten i Californien men förlorade med en stor marginal. Efter det annonserade han på en stor presskonferens att han skulle dra sig tillbaka från det politiska livet. Han lyckades ganska bra i sitt nya yrke men längtade tillbaka till politiken. Vägen tillbaka Några år senare när han flyttade till New York så började han dock att åter intressera sig för republikansk politik. Sen tog det inte länge förrän han var tillbaka i politiken igen och inför valet 1968 så var han åter framme som det republikanska partiets kandidat. Men vad var det då som gjorde att han bara åtta år efter sitt misslyckande kunde komma tillbaka till det politiska livet igen? Det var i huvudsak två saker som möjliggjorde det. För det första att den ytterst konservative Barry Goldwater hade splittrat det republikanska partiet, samtidigt som han dessutom hade förlorat stort i valet 1964. Den andra orsaken var att Nixon nästan ensam hade lyckats få fram en republikansk majoritet i kongressen genom att hjälpa olika kandidater till en plats i senaten, t.ex. skaffa fram pengar till kampanjen och valtala åt dem. Den man som utsedde till sin vice-president var Marylands guvernör Spiro T. Agnew. Demokraternas kandidat var Johnsons tidigare vice-president den relativt moderate Hubert Humphrey från Minnesota. Orsaken till att han inte mötte Lyndon Johnson var att Johnson av demokraterna ansågs ha gjort sitt i och med misslyckandet i Vietnamkriget. Just Vietnamkriget var en av de frågor som Nixon gjorde riktigt stor i valrörelsen, han lovade att om han blev president så skulle han föra ut USA ur Vietnam på ett ärofyllt sätt. Den andra sak som Nixon satsade hårt på i valrörelsn var att angripa Humphrey om att han skulle vara kommunist eller åtminstone liberal, vilket under det kalla krigets absolut största motsättningar var tillräckligt illa. Nixon vann valet genom att få 301 electorsröster, Humphrey fick 191 och den fristående kandidaten George C. Wallace fick 46 stycken electorsröster. Trots att den marginalen var ganska stor så fick de ungefär lika många röster, Nixon fick ungefär fyra procent fler. Inledningen När Nixon tog över från Johnson som president så var det i ett väldigt lugnt läge, eller rättare sagt det blev lugnt p.g.a. att folket väntade på vad Nixon skulle göra som president. Om man jämför med hur läget bara var ett år tidigare när det var upplopp i Washingtons och flera andra städers ghetton, de upploppen var orsakade av mordet på Martin Luther King. Istället blev hans första uppdrag som president efter att alla formaliteter var avklarade att ta emot ett statsbesök av den holländske premiärministern som kom för att diskutera vilka styrkor amerikanerna skulle ha i västeuropa med anledning av Nato. Det var dock många problem som låg och bara väntade på att få blomma ut riktigt ordentligt igen. De största var Vietnamkriget som alltjämt pågick, men också de medborgerliga rättigheterna, relationerna med Sovjetunionen och Kina, budgetunderskottet och de vanliga studentrevolterna var problem som när som helst kunde bryta ut och bli en stor oroshärd. Vietnamkriget Nixons största problem som president var det som hade fällt hans föregångare, nämligen Vietnamkriget. USA skickade av någon anledning trupper till Sydvietnam fast inte en enda amerikan verkade vilja det. Det var ju dessutom ett krig som amerikanerna inte vann och det kunde landets befolkning inte tåla. Nixon hade 1968 gått till val på frågan att han skulle få ut samtliga amerikanska trupper ur Vietnam. Men i början gick det inget vidare för honom och amerikanerna fortsatte att skicka in trupper i samma takt som tidigare. När amerikanerna såg att deras nya president inte gjorde någonting åt kriget så började demonstrationerna igen. Det var främst studenter som demonstrerade. När USA gick in i Nordkorea och slog ut flera militära baser samt några civila mål brakade helvetet löst i USA. Polisen tappade kontrollen över läget och fick kalla in militär. Militären lyckades få ordning på läget nästan överallt, men på ett ställe i Ohio tappade också militären kontrollen. De sköt helt enkelt rakt in i folkmassan och dödade fem studenter. Efter det så började det ordna upp sig i Vietnam, Nixon förstod att han var tvungen att plocka ut sina soldater om han skulle sitta kvar vid makten efter nästa val. Så samtidigt som kriget spred sig till Laos började de amerikanska soldaterna lämna landet och låta asiaterna slåss för sig själva. Han fick dock inte ut alla soldater förrän efter valet 1972. Vad man senare kom ihåg av Vietnamkriget var ändå att Johnson hade fört USA in i ett krig som de hade förlorat och att Nixon hade tagit dem ur kriget på ett ärofullt sätt. Ekonomipolitiken I början av sin tid vid makten så brydde sig Nixon inte om inrikespolitiken och därmed det växande budgetunderskottet. Det gjorde dock att hans opinionssiffror började falla ganska kraftigt och efter ungefär fjorton månader vid makten kom han med sin första plan för att få fart på landets ekonomi. Den byggde i sann republikansk anda på att allt ansvar för sjukvård, socialvård, skolor och dylikt skulle decentraliseras så att stater, kommuner och städer skulle få mycket mer att göra istället för att allt skulle toppstyras från Washington. Han var dock inte överens med kongressen på alla punkter i sin budget. Det resulterade i att budgeten var nästan 2 månader försenad när den väl var klar, hade gått igenom samtliga instanser och kunde börja att användas. Andra saker som Nixon gjorde för att få ordning på budgeten var att frysa alla offentliganställdas löner samt att införa prisstopp i handeln. Dessutom såg han till att USA devalverade en gång under 1971. 1972 började ekonomin att vända uppåt igen liksom Nixons opinionssiffror. Rymdforskningen Appoloprogrammet var inlett av en demokratisk president (Kennedy) och den störste entusiasten var en annan demokratisk president (Johnson) men det var republikanen Nixon som blev hyllade när Neil Armstrong 1968 lyckades bli den första människan som satt sin fot på månen. Nixon tog naturligtvis åt sig äran av hela rymdprogrammet och hans opinionsiffror steg flera procent. Samtidigt så klagade demokraterna på de stora summor som man tyckte skulle kunna användas bättre på jorden. För en gångs skull var i stort sett alla amerikanska politiker överens och mycket riktigt så sänkte Nixon efter månlandningen anslagen till rymdprogrammet. En öppning mot Sovjet 1972 så besökte Nixon Sovjet. Då skrev han och Sovjets ledare Leonid Brezjnev på ett avtal som skapade vissa restriktioner mot vilka vapen länderna skulle få bygga. Man kan säga att det var den första riktiga föregångaren till dagens nedrustningsavtal. Han var den förste amerikanske president någonsin som kunde ta det steget eftersom folk i USA litade på honom som en utpräglad kommunisthatare och att han därför inte skulle låta ryssarna få någonting gratis. Det slöts ytterligare ett avtal när Nixon var i Sovjet. Det gällde de stora amerikanska veteskördarna som inte gick att sälja i västvärlden p.g.a. överproduktion av vete. I stället så gjordes nu ett avtal upp om att Sovjet skulle köpa cirka hälften av den överblivna amerikanska veteproduktionen. Sovjet var nämligen på väg mot att få en stor hungerkatastrof eftersom deras skördar hade slagit fel. Kinafrågan Nixon var den amerikanska president som öppnade upp de amerikanska relationerna med Kina. När han 1972 gjorde en resa till Kina så var han dels den förste amerikanske president som hade rest till Kina under sin ämbetsperiod, men ännu viktigare han skapade flera nya handelsavtal med Kina. Han återvände senare till Kina efter att han hade varit tvungen att lämna presidentämbetet. Att bli omvald Trots att de första orosmolnen från Watergateaffären började dyka upp på Nixons himmel så vann han valet 1972. Demokraternas kandidat var senator George McGovern från South Dakota. Valet avgjordes dock på en speciell punkt i valrörelsen. Det var nämligen så att McGoverns förste vice-president hade blivit behandlad för en sinnessjukdom och därmed var det valet förstört för demokraterna. McGovern bytte vice-presidentkandidat men han lyckades ändå bara vinna två delstater (D.C. och Illinois). nixon tog alltså hem 520 electorröster mot McGoverns 17. Inledning period två Efter en enkel valseger så öppnade Nixon den nya mandatperioden med att öka sin popularitet ännu mer eftersom ett fredsavtal kunde slutas i Vietnam. Samtidigt togs alla amerikanska trupper ut ur landet. Sen gick ingenting som det skulle för Nixon, Watergate rullades upp med början i mitten av 1973. nixon han dock bli inblandad i en fråga till innan han var tvungen att avgå nämligen: Kriget i mellanöstern I slutet av 1973 så bröt helvetet löst i mellanöstern. Krig startade mellan Egypten, Syrien och Israel. Av tradition så stödde USA Israel och Sovjet arabstaterna. Det blev till en konflikt vilken kunde ha äventyrat relationerna mellan de två supermakterna. Istället lyckades de gemensamt via FN arbeta fram ett nytt fredsförslag som gick ut på att inga gränser ändrades. Araberna var dock inte nöjda med västländernas agerande så de startade ett oljeemabargo mot USA och Europa. Det resulterade i att USA fick våldsamma ekonomiska problem eftersom de inte längre hade tillräckligt med olja. Men innan Nixon han göra något åt det så var han tvungen att avgå. Vad var Watergate ?? Det är möjligt att veta hur mycket som Nixon själv beordrade/respektive kände till om Watergate. Det framkom dock av de papper som senare släpptes fram att Nixon åtminstone kände till det mesta av det som förekom. Jag har valt att skriva om hela Watergate utan att koncentrera mig på president Nixon. De första brotten begicks under valrörelsen 1968 men började inte komma fram förrän den 17:e juni 1972 då ett inbrott skedde i det demokratiska partihögkvarteret. Watergate bestod egentligen av följande brott: *Mutor *Telefonavlyysning *Illegalt användande av CIA *Illegalt användande av FBI *Skattebrott *Olagliga kampanjbidrag *Förhindrande av rättvisan *Förstörelse av bevis *Användande av skattemedel för privata ändamål *Utpressning *Konspiration *Politisk brottslighet Händelseförlopp 1972 Ett inbrott sker i demokratiska partiets högkvarter, fem män grips bara några timmar efteråt och det kan direkt fastställas att det var de fem som gjorde inbrottet. Efter de första förhören åtalas nu också två tidigare medarbetare till Nixon i Vita Huset men som nu sitter i Nixons återvalskommité. De två är Gordon Liddy och E. Howard Hunt. Syftet med inbrottet var att få fram material som skulle kunna användas i valkampanjen för att smutskasta demokraterna. Samtliga åtalade döms till fängelsestraff. Nixon nekar till all inblandning. Flera journalister börjar snoka i inbrottet, bland dem duon Woodward Bernstein (bilden). Orsaken till att jag nämner dem speciellt är att det är de som via en läcka lyckas dra fram början av historien. De får senare pulitzerpriset för artiklar de skriver om Watergate. 1973 Januari: Den av de fem som var högsta hönset i gruppen som gjorde inbrottet, James McCord erkänner att han har ljugit under rättegången och pekar ut två nya män som sina uppdragsgivare. De två han den här gången pekar ut är John Dean (en av presidentens närmaste män) och John Mitchell (sitter i ledningen för återvalskampanjen). Nu startas en ny rättegång om Watergate som kom att bli riktigt lång och sysselsätta många av USA:s främsta jurister. Februari: Senaten beslutar med röstsiffrorna 77-0 för att tillsätta en specialkomiteé som ska utreda vad som egentligen hände vid Watergate inbrottet och allt annat som eventuellt kan ha hänt och som kan förknippas med det. Den demokratiske senatorn Sam Ervin från North Carolina utses till att leda komiteén. April: Nixon avskedar Dean som blivit åtalad samt offrar två män till, H.R. Haldeman och John Ehrlichman. De två kallade Heinz und Fritz på grund av sina tyskklingande efternamn är ett par av de män som visste mest om hela Watergateaffären. De slipper dock fängelse eftersom de får sparken redan nu och därmed missar hela mörkläggningsadelan av Watergate. Samtidigt får ytterligare en man med en hög position sparken nämligen Richard Kleindist. Han ersätts av en annan av Nixons rådgivare från tiden i senaten som är helt oskyldig och dessutom är trogen mot Nixon, nämligen Elliot Richardson. Samtidigt anställs Archibald Cox som en speciell åklagare i Watergatemålet. Maj-September: Senatsförhören börjar ta ordentlig fart och det första sensationella avslöjandet görs. Det är att det finns inspelningar och dokument på allt som har gjorts och sagts gällande Watergate. Den som talade om det var Alexander Butterfield. När Nixon får höra det och beordras att ta fram alla bevis så nekar han. I nekandet hänvisar han till lagen där det står att en president inte behöver samarbeta med domstolarna om det kan äventyra landets säkerhet eller anseende. Åklagare Cox begär dock att HD ska beordra Nixon att ge honom bevisen. Oktober: Vice-president Spiro. T. Agnew avgår anklagad för mutbrott och skattebrott. Han ersätts av Gerald Ford tidigre republikansk ledare i Senaten. Även Nixons deklarationshandlingar börjar undersökas. Nixon fattar också i slutet av månaden en mycket kontroversiellt beslut. Han beordrar Richardson att avskeda åklagare Cox. Richardson som förstår att det är olagligt och att kan komma att få fängelse om han gör det vägrar, och avgår i samma stund som han får sparken av Nixon. Richardson blir ersatt av Robert Bork. Bork avskedar omedelbart Cox. Senare i månaden blir Nixon pressad till att släppa fram ungefär hälften av dokumenten och inspelningarna. När han gjort det och experter får kontrollera banden kommer man fram till att någon har fifflat med banden. Det visar sig vara Nixons privatsekreterare Rose Mary Woods. Även hon får sparken, samtidigt som hon åtalas för att ha försökt förstöra bevis. 1974 Januari: Röster börjar höjas för att man i kongressen ska ha en misstroendeomröstning mot Nixon. det är främst demokrater som vill ha det men även en del republikanska kongressledamöter vill att nixon ska avgå och lämna plats åt sin vice president Gerald Ford. April: Ytterligare en omgång med band publiceras3. Det framkommer inte nya fakta men när ett av samtalen spelas upp på NBC så blir många amerikaner chockade över vilket fult språk som deras president använde. Juli: Högsta domstolen (medröstsiffrorna 8-0) beordrar Nixon att lägga fram alla inspelningar som kan behöva användas i en rättegång. Senare i månaden röstas det i representant- husets juridiska utskott fram att Nixon ska åtalas på tre punkter. En av dem är förhindrande av rättvisan. Augusti: Ännu fler band släpps. Nu är det sådana band som visar att Nixon och alla runt honom kände till inbrottet och också hjälpte till att försöka sopa igen spåren så att de inte skulle leda fram till presidenten. De visar också att det var presidentens återvalskomité som hade ansvaret för inbrottet och stora delar av det andra som var Watergate. Den nionde augusti kommer slutligen det historiska tillkännagivandet. Presidenten har avgått. Som den förste president i hela de Förenta Staternas historia blir Richard Milhous Nixon tvungen att avgå. Han ersätts av sin vice-president Gerald Ford. Även han blir historisk i och med att han blir den förste amerikanske president som inte har blivit vald till president eller vice-president. September: Nixon frias från alla anklagelser på alla punkter av den nye presidenten, han får också full förlåtelse. Vilka fick gå ?? *En president avgår (Richard Nixon) *En vice-president avgår (Spiro T. Agnew) *40 stycken anställda inom Nixons stab åtalade eller fängslade *H.R. Haldeman & John Ehrlichman. Två inom Nixons inre krets. avgår och villkorligt fängelsestraff *John Dean, juridisk rådgivare. Sparkad och villkorligt fängelsestraff *John Mitchell, ordförande i Nixons återvalskomiteé. Fängelsestraff *Howard Hunt och G. Gordon Liddy. Planlade inbrottet i demokraternas högkvarter. Långa fängelsestraff *Charles Colson, speciell rådgivare till Nixon. Fängelsestraff *James McCord, säkerhetsdirektör i Nixons återvalskomiteé. Fängelsestraff Vad visade Watergate och vad resulterade det i ?? *Att den amerikanska presidenten inte kan göra precis som han vill och att han kan avsättas (t.o.m. åtalas även om det inte behövdes i det här fallet). *I spåren av Watergate så dök det upp mängder av mindre rättegångar där politiker hade tagit emot mutor eller felaktiga kampanjbidrag. Man såg alltså vilken otrolig makt kapitalstarka personer hade inom amerikansk politik. *Ett av de faktiska beslut som togs efter Watergate var att reglerna för nya kampanjbidrag blev mycket hårdare, det finns dock än idag många kryphål. *Ytterligare ett beslut var att man inte skulle få sitta i mer än en av de tre viktigaste instanserna, regering, kongress och högsta domstol. *Lagen om presidentens rätt att undanhålla bevis till förmån för statens säkerhet och anseende testades ordentligt för första gången i samband med Watergate. Det visade sig att det endast kan gälla presidenten och att det inte är problem med statens säkerhet och anseende om man avsätter en president. Hur hade Watergate kunnat undvikas ?? Den största orsaken till att Watergate påbörjades var Nixons medarbetare. För även om man inte exakt vet vem som kom på vad och vem som beordrade vad så vet man så mycket att Nixon inom den innersta cirkeln hade ansvaret för tre brott. Förstörelse av bevis, förhindrande av brottsutredening och slutligen mutbrott. En annan orsak var Nixons personlighet. man kan nämligen se att Nixon upprepade gånger ända sedan 1946 legat på gränsen (ibland även över) när det gäller att ta emot kampanjbidrag på ett felaktigt sätt. Man kan även se att han har gjort sig skyldig till en del andra brott. Den tredje orsaken till att Watergate blev Nixons fall var med den otroliga klumpighet som inbrottet vid Watergatebyggnaden skedde. Efter politiken När Nixon en gång för alla var slut som politiker så återvände han hem till Californien, där han bosatte sig i San Clemente. Han köpte sig också ett hus i New York. Som de flesta amerikanska presidenter var han nämligen mycket rikare när han lämnade presidentposten än när han tillträdde som president. Det yrke han fick efter politiken var som författare, främst till flera böcker om hur det gick till inom den amerikanska politiken. Den mest kända av hans böcker blev "The Memories of Richard Nixon" som publicerades 1978. 1990 öppnade han "Richard Nixon Library and Birthplace" i sin födelsestad Yorba Linda. Det är ett Museum om hans livsgärning. Det är också där som både han och hans fru ligger begravda. Döden Fredagen den 17 april 1994 på eftermiddagen avled han. Han blev därmed 81 år gammal. Nixon dog av en hjärtinfarkt i sitt hem av i New York, men den egentliga dödsorsaken var nog sorg och saknad till sin fru som hade dött 10 månader tidigare. Han begravdes 5 dagar senare inför en publik på cirka 5000 personer, bland dem alla nu levande tidigare amerikanska presidenter, andra statsöverhuvuden och många tidiagre och nuvarande senatorer. Naturligtvis var också den nuvarande amerikanska presidenten Bill Clinton där. Begravningen sändes direkt i amerikansk TV och sågs av cirka 25 miljoner människor. I det 1990 öppnade "Richard Nixon Library and Birthplace" i Yorba Linda, ligger både han och hans fru begravda. The First Lady Hon föddes den 16:e mars 1912. Dopnamnet var Thelma Catherine Ryan men hon började redan vid en ålder av några dagar kallas för Pat. Hon fick det namnet av sin far som började med att kalla henne St. Patrick's babe vilket senare gjordes om till Pat eftersom det var så jobbigt att säga. Senare i livet bytte hon namn till Patricia. Hennes mamma Kate dog när Pat bara var 12 år gammal. Hon fick efter det göra allt "kvinnogöra" i hemmet. Fadern dog när Pat var 18 år gammal och då fick hon klara sig själv. Hon utbildade sig till sekreterare och finansierade det genom att jobba i barer på kvällar och helger. Hon tog sin examen 1937 och flyttade till Whittier där hon blev anställd som lärare på High School. Efter att ha varit i Whittier i ungefär ett år så mötte hon sin blivande make Richard Nixon. De möttes på en teaterföreställning. Pat blev Fru Nixon under ett brinnande andra världskrig år 1940. När maken drog ut i krig så började hon jobba som ekonom inom flottan. När han kom tillbaka från kriget så flyttade de till Washington där Richard började sin vandring uppåt i systemet. Varje gång han skulle kandidera till en ny plats så stod hon vid hans sida under hela kampanjen. Hon var en av de första president-fruarna någonsin som användes i valkampanjen. När Nixon väl blev vald till president så fick hon en hel del publicitet. Av journalisterna kallades hon för Plastic Pat. Det var bl.a. p.g.a. att hon aldrig lät några journalister komma nära inpå henne t.ex. för att göra "hemma hos" reportage. En sak som saknades runt Vita Huset under Nixons period var all uppståndelse kring "The First Lady", hon var nämligen inte alls så självständig som den tidigare Lady Bird Johnson eller omgav sig med den mystiken som Jaqueline Kennedy hade gjort. Hon var bara Nixons rejäla och ordentliga hemmafru. Som presidentfru gjorde hon bara en riktigt ovanlig sak, det var när hon 1970 ordnade en fest för 4702 konservativa republikanska kvinnor. Det gick åt 8000 liter lemonad och 25000 småkakor. En annan sak som hon kommer att bli ihågkommen för är att ingen har ordnat fram så många nya föremål till Vita husets samlingar. Hon jobbade också som många tidigare presidentfruar med att hjälpa sådana som hade det dåligt ställt socialt. Hon reste också en hel del ensam, bl.a. så besökte hon Peru, Sydafrika, Ghana, Chile och Brasilien. När maken hade sina största problem med Watergate var hennes enda uttalande "Jag tror på honom, och jag är stolt över hans fördelar". Hon dog tio månader tidigare än sin man, den 22 juni 1993. Hon dog i sitt hem i Park Ridge i New Jersey. Hon ligger begravd i samma grav som sin man vid Richard Nixon Library and birthplace i Yorba Linda. Männen runt Nixon Det finns normalt två olika sätt att ta reda på hur nära en presidents medarbetare står presidenten. Inget av dem fungerade på Nixons regering. Det första att gå efter titel d.v.s vice-presidenten, utrikesminsistern, försvarsministern, justitieministern o.s.v. fungerar nästan aldrig. Men det andra sättet som är att titta på hur långt ifrån ovala rummet som medarbetarna har sina respektive rum. Men inte heller det fungerade på Nixons period. Det var inte förrän efter att Watergate hade rullats som man kunde se ur maktstrukturen hade varit. Den inre kretsen bestod av: *Kommunikationsdirektör Herbert Klein *Natoambassadör Robert Ellsworth *Talskrivare James Keogh Alla tre är rådgivare utan speciell funktion *Den utrikespolitiske rådgivaren Henry Kissinger, tysken som bestämde mer av utrikespolitiken än utrikesministern. *Försvarsminister Melvin Laird, han styrde militären med järnhand men var ändå älskad av densamma. *Justitieminister John Mitchell, Kampanjledare när Nixon tog presidentposten. Han hade verkligen hand om allt som hade med juridik att göra. T.ex. så var det han som beordrade om alla motåtgärder mot de demonstrationer som dök upp. *Arbetsminister George Schulz *Utan titel Daniel Moynihan, Kissingers motsvarighet inom inrikespolitiken. *Också utan titel, Bob Haldeman och John Ehrlichman. Såg till att ingen störde presidenten i onödan. Ansvarade för mycket av det som hade med Watergate att göra. Kanske två av landets fem mäktigaste män. Naturligtvis var presidenten den mäktigaste utåt och många av ovanstående såg inte ut att ha mer makt än vad deras titlar antydde men många frågor avgjordes inom det här rådet eftersom presidenten inte kunde hänga med på allt själv. Många ministrar visste inte ens att det här rådet existerade. Sammanfattning: Om man snabbt ska sammanfatta Nixons liv och då för enkelhetens skull börjar från början så kommer man fram till följande. Han var inte en son från en fin familj som hade råd att skicka iväg honom på olika skolor. Han var istället tvungen att jobba då och då för att försörja familjen. Han lyckades trots det klara sig igenom all utbildning och bli praktiserande advokat vilket tyder på att han förmodligen var mycket studiebegåvad. Under den tid han studerade mötte han sin blivande fru Pat som kom från liknande förhållanden. När USA gick med i andra världskriget tog han värvning i armén. Där blev han förlagd till Stilla Havet. Han klarade sig undan kriget utan fysiska skador. Sen åkte han till Washington där han omdelbart lyckades bli invald i representanthuset. Efter fyra år där gick han vidare till senaten. Ytterligare två år senare fick han ett erbjudande om att bli vice-president som han naturligtvis tog. Han fick lite problem med utnämningen på grund av att han hade legat på gränsen till vad lagen tillät gällande kampanjbidrag när han valdes in i senaten. Han klarade sig dock undan genom ett tal kallat "Cheekers Speech". Som vice-president satt Nixon i åtta år under Dwight D. Eisenhower. han revolutionerade rollen som vice-president genom att både få och ta ordentligt med "riktiga" arbetsuppgifter. I sitt första presidentval 1960 förlorade han knappt mot J.F.K. Han drog sig då tillbaka under åtta år, innan han under republikanernas 60-talskris åter blev deras kandidat för valet 1968. Han vann valet 1968 och fick ta över ett land fyllt av problem, framför allt Vietnamkriget. Han lyckades dock klara upp alla dom problemen samtidigt som han öppnade en dialog mellan USA och kommunistländerna Sovjet och Kina. Nixon hade dock problem med dåliga rådgivare och dåligt omdöme i rättsliga frågor. Det ledde fram till Watergateskandalen. Det var ett namn på en ett tiotal olika brott som Nixon och många av männen i hans närhet hade begått. De ledde så småningom fram till Nixons avgång. Nixon dog som en rik man för ett par år sedan i New York. Han ligger begravd i sin födelsestad Yorba Linda i Californien, där det numera också finns ett museum/monument till hans ära. Min kommentar om Nixon som president: Nixon var mannen som började avsluta det kalla kriget. Han förde också ut USA ur Vietnam och sanerade deras ekonomi. Slutsatsen blir alltså att som president hade Nixon varit bra om han bara hade kunnat hålla sig inom lagen när det gällde i första hand valkampanjerna. Spiro T. Agnew, Vicepresident Tittar man på vilken titel männen runt Nixon hade så skulle vicepresident Agnew varit en av de fem mäktigaste männen i USA. Under Nixons tid så gällde inte alls den rangordningen, Nixon hade nämligen sin helt egen rangordning med diverse rådgivare och andra som hade en högre inofficiell ställning än de flesta av regerings- medlemmarna. Men om han inte var en vanlig vice-president vad var han då. Är man elak kan man säga att när alla rådgivare och andra regeringsmedlemmar fått sina uppdrag så var det bara Agnew kvar. Han fick uppgiften att vara rolig. Att vara rolig var ändå något som Agnew var riktigt duktig på. Han kunde skäta om i stort sett vad som helst; *Sin egen roll inom regeringen: -Jag går inte alls in bakvägen i Vita Huset. Jag går in genom huvudingången som alla de andra turisterna. *Om presidenten: -Jag håller alltid med presidenten. Det vet jag för det har han sagt att jag ska göra. *Om Vietnamkriget och demokraterna: -Presidenten håller ögonen på tre allvarliga oroshärdar, Vietnam, Korea och Hyannis Port (där den sista av bröderna Kennedy bodde, han var aktuell som demokratisk kandidat inför valet 1972). Agnew hade en uppgift till som vice-president, nämligen att gå på alla stora tillställningar som presidenten inte hade tid att gå på, framför allt när det gällde alla gånger pengar skulle samlas in till det republikanska partiet. Spiro Agnew var också en av dem som fick gå tidigt under Watergate. Han blev dock aldrig åtalad för att ha gjort något brottsligt. Han dog i september 1996, 77 år gammal. 1En amerikansk president får inte sitta mer än två perioder,dvs åtta år vid makten. 3Än idag har de sista banden inte släppts. På dem gäller 50-årsregeln eftersom de anses kunna vara dåliga för USA:s anseende.